Mediekonvergensens nästa fas – att idka skogsvård i aska

Förra fredagen (23.1.2015) hörde jag bl.a. Emanuel Karlsten tala på Mediespråkseminariet. Han hade talat där senast tre år sedan, och inledde med att säga att han egentligen kunde ha valt att dra precis samma presentation som då i repris. För enligt Emanuel står hela mediebranschen stilla och ställer sig om igen samma fråga om vad som ska ske till näst. För att komma loss ur denna “catch 22” så tycker han att mediebranschen bör brinna, och likt efter en skogsbrand återuppstå ur askan.

Samtidigt så brukar det ju vara så att man inte alltid märker då ens egna barn växer, utveckling som sker rakt framför ens egna ögon går ibland en obemärkt förbi. Då jag ser på det blogginlägg som jag skrev till bloggen för tre år sedan med titeln “Att tänka webb” så känner jag nog igen den stagnation som Emanuel beskriver. Samma frågor och ambitioner är ännu aktuella. Men samtidigt har oerhört mycket utveckling skett. På mediebranschen i stort har utvecklingen varit snabb. Eller snarare har omvärlden och vår publiks mediekonsumtionsmönster förändrat radikalt.

De här yttre förändringarna har skett snabbare än vad traditionella mediehus klarar av att förändra sig, utan den skogsbrand inom organisationerna som Karlsten efterlyser. Om de strategier som kan krävas för att klara av anpassningen skrev jag nyligen om i Nya Argus.

Men samtidigt har alltså även stor förändring skett i verksamheterna. Hos oss på Svenska Yle har webben på riktigt (läs i budgeter och personalresursallokationer) fått prioritet. Olika delar av verksamheten är i lite olika lägen av utvecklingen, men det rör på sig. På sätt och vis är faktiskt läget lite liknande som efter en skogsbrand. Det finns nu ny mark och allehanda skott skjuter upp. Frågan är om man vill låta alla blommor blomma, odla fritt för var och en. Eller om man vill ha ett effektivt skogsbruk som låter höga furor snabbt resa sig i ordnade rader? Kanske idealet är en park, med mångfald under ordnade former. Men dit är det nog en bit väg ännu.

Kanske idealet är en park, med mångfald under ordnade former

Det jobbas mycket med att reda ut i utgivningen och göra scheman för webb. Det kan synas märkligt att schemalägga webbutgivning, är det inte just friheten från etermediernas tablåer vi vunnit i.o.m. digitaliseringen? Ja, i sig nog. Men om vi publicerar allt vi gör genast då det blir färdigt så får publiken betydligt svårare att hitta våra innehåll. Innehållen blir i regel klara under kontorstid, medan, delvis beroende på genre, i regel konsumeras andra tider. Och följetongen är betydligt lättare att följa (därav namnet) än ett stort block utgiven i en hop.

Men att omorgansiera verksamheten utan att ta det hela några steg vidare är också en reell risk. Det ger en illusion av förnyelse, då man bygger upp något gammalt på nytt. Emanuel Karlsten beskrev olika metoder att anpassa sig till det nya fältet; att bygga enligt nätets logik, anställa spridare av innehåll och communityredaktörer, använda teknik för att gynna innehåll. Allt kändes väldigt bekant från teknologi- och startupföretagsvärlden. Det är också många som funderat kring ifall mediehusen håller på förvandlas till teknologiföretag? Ja, är min mening. Vi gynnas av principerna för agil utveckling både inom utvecklingen av våra plattformer OCH våra innehåll. Följande tweet summerar det bäst:

 

Googles Eric Schmidt gjorde här i dagarna ett intressant utspel och sade att “internet kommer att försvinna”. Han syftade på att i takt med att allting blir uppkopplat så slutar vi lägga märke till nätet i sig, det “försvinner” och blir en integrerad del av vår verklighet. Jag tror att medier med fördel kan tänka lika om sina egna alster. De journalistiska innehållen är i en process där de håller på att omvandlas från att vara separata ritualer – morgontidningen, kvällsnyheterna, lördagsfilmen, söndags-Strömsö – och bli integrerade delar av vår vardag. De journalistiska innehållen blir som repliker i en daglig kommunikation via applikationer och onlinetjänster.

De journalistiska innehållen blir som repliker i en daglig kommunikation

Då bör man också fundera på funktionerna och formaten som man tidigare tagit för givna, håller t.ex. nyheterna på att bli en anakronism? Är det kanske bara bra ifall robotar börjar sköta en del av vår journalistik. Bör den journalistiska agendan sättas av big data? (Se tweeten nedan, allt detta diskuterades under #mediesprak.)

Så bör medierna brinna, brinner vi redan? Det kanske sist och slutligen kvittar vilka analogier som fungerar bäst som väckarklockor. För väckarklockor är nog något som krävs för att vi ska kunna blicka vidare och ta de steg som behövs för att överleva. I ett historiskt perspektiv så är faktiskt mediernas tillbakagång bara en liten svacka. Och informationsförmedlinegen- konsumtionen i bredare perspektiv har aldrig mått bättre i mänsklighetens historia än på internet. Så det finns alla möjligheter att gå vidare med vår verksamhet.

 

Expertinformationens dilemma i det öppna informationssamhället

Christine de Pisan, L'Epistre d'Othea
Christine de Pisan, L’Epistre d’Othea.
Prudence, Wisdom and Knowledge

Jag hade det stora nöjet att delta i Helsingfors universitets alumniförenings expertpanel och diskutera hur öppen data påverkar forskningen och journalistiken. Med i panelen var rektor Thomas Wilhelmsson, professor Henrik Meinander, kommunikationskonsult Carl-Gustav Lindén samt undertecknad, ordet leddes av Jessica Parland-von Essen. Diskussionen blev intressant och påvisade hur det verkligen finns gemensamma utmaningar för den akademiska och journalistika verksamheten, något som också Harvardprofessorn Clayton Christensen skrivit om nyligen.

Diskussionens kretsade kring öppen data, fri tillgänglighet (open access som HU förtjänstfullt engagerat sig i), expertrollen, tolkningsföreträdet och framför allt utmaningen i att i sin verksamhet nå ut till publiken.

Upphovsrätter

I öppnandet av data och information är det oftast upphovsrätterna som ställer till med problem. Få forskare publicerar själv sina material under CC-licens eller motsvarande öppna licenser. Och då texter ges ut via förlag eller tidskrifter överförs ofta upphovsrätter till dem. Vilket kan få den märkliga konsekvensen då universitetens bibliotek köper in dyra tidsskrifter som innehåller forskning som utförts på universitetet och getts helt avgiftsfritt till tidskrifterna. Vilket i sin tur förhindrar fri vidare spridning av ursprungstexten, som Kristina Weimer förtjänstfullt påpekade i sin publikkommentar efter diskussionen.


(Tack för tipset om videon som jag plockade härifrån, mer om licenser också på Esstter här. Kolla också denna undersökning (pdf) ifall avigsidorna av CC-NC intresserar)

På motsvarande vis är upphovsrätterna ett stort hinder för Yle att sprida särskilt tv- och radioinnehåll. Detta gäller såväl ambitionerna att öppna arkiven som att distribuera de nya programmen friare och tillhandahålla dem längre online. Läs mer om de juridiska problemen kring detta här och om Yles förfrågan om ändring till framtidsutskottet här (båda på finska).

Aningen oroväckande är också att trots goda intentioner både i Finland från myndighetshåll (pdf) och från medborgarhåll och inom EU, lyckas lobbyorganisationer häpnadsväckande direkt påverka lagstiftningen.

Mångfald

Öppen information och öppna kanaler för också med sig avigsidor. I första hand ett överflöd av information, och ett tilltagande mått brus och också ren desinformation. (Obs att årets Media Information #m13i den 15.10.2013 kommer att handla om detta.) Den väsentliga skillnaden från tidigare är att alla kan publicera sig idag. Inte minst Wikipedia har blivit en kunskapens högborg som delvis konkurrerar med universiteten och biblioteken. Och sk. MOOC:s erbjuder gratis utbildning online. På motsvarande vis har sociala medier, bloggar och medborgarjournalistik diversifierat informationsförmedlingen i det som traditionellt varit journalistikens områden.

Här kan kuratering vara en metod för att öppet och genomskinligt både inom forskning som journalistik visa på processen och informationsflödet i respektive verksamhet. För det finns en väsentlig skillnad här gentemot största delen av det massiva informationsflödet och åsiktsyttringarna online. Både journalistiken och forskningen behandlar information enligt vedertagen praxis och utför ett avsevärt arbete i att validera och bearbeta informationen.

Förändrade konsumtionsvanor och utmaningar

Det förändrade informationslandskapet för med sig tre stora utmaningar som flera branscher delar idag:

  1. Att öppet göra kvalitativa innehåll
  2. Att nå ut till publiken
  3. Att fylla en funktion för publiken

Distributionsproblemet ligger i att nå ut till en publik som inte längre läser tidningar, ser på tv-kanaler, lyssnar på radiokanaler eller anmäler sig till kurser vid universitet. De föredrar att aggregera sina innehåll, läsa, titta och lyssna på flera källor ur ett globalt urval. Och gör allt detta via flera olika tekniska och uppkopplade plattformer. Och fattar beslut om vilka innehåll de konsumerar primärt enligt för dem tillförliga rekommendationer. Dessa rekommendationskällor har lite gemensamt med de traditionella auktoriteter som mediehus och universitet som har haft tolkningsföreträdet då det gäller rekommendation av lämpligt informationsinnehåll.

Det gäller alltså att se till att innehållen och informationen finns tillgänglig på de plattformer publiken använder. Och att se till att de fyller en uppgift i de konsumtionsvanor publiken tagit till sig. För medieinnehållens del handlar t.ex. detta uppgiftsfyllande att under den tid publiken äter sitt morgonmål ge en bild av vad som står på agendan idag (evenemang, snackisar), vad som skett som man bör känna till (nyheter), eller t.ex. att fylla tiden medan man åker allmänna transportmedel eller väntar hos tandläkaren. Då konkurerar medieinnehållen med musik, spel, kommunikation på sociala medier, osv, som finns tillgängliga via smarttelefoner. Det är i denna globala konkurens som medierna måste kunna hävda sig och fortfarande fylla relevanta uppgifter och funktioner för sin publik. Dito universiteten.

 

EDIT: Här kan ni se diskussionen.