Expertinformationens dilemma i det öppna informationssamhället

Christine de Pisan, L'Epistre d'Othea
Christine de Pisan, L’Epistre d’Othea.
Prudence, Wisdom and Knowledge

Jag hade det stora nöjet att delta i Helsingfors universitets alumniförenings expertpanel och diskutera hur öppen data påverkar forskningen och journalistiken. Med i panelen var rektor Thomas Wilhelmsson, professor Henrik Meinander, kommunikationskonsult Carl-Gustav Lindén samt undertecknad, ordet leddes av Jessica Parland-von Essen. Diskussionen blev intressant och påvisade hur det verkligen finns gemensamma utmaningar för den akademiska och journalistika verksamheten, något som också Harvardprofessorn Clayton Christensen skrivit om nyligen.

Diskussionens kretsade kring öppen data, fri tillgänglighet (open access som HU förtjänstfullt engagerat sig i), expertrollen, tolkningsföreträdet och framför allt utmaningen i att i sin verksamhet nå ut till publiken.

Upphovsrätter

I öppnandet av data och information är det oftast upphovsrätterna som ställer till med problem. Få forskare publicerar själv sina material under CC-licens eller motsvarande öppna licenser. Och då texter ges ut via förlag eller tidskrifter överförs ofta upphovsrätter till dem. Vilket kan få den märkliga konsekvensen då universitetens bibliotek köper in dyra tidsskrifter som innehåller forskning som utförts på universitetet och getts helt avgiftsfritt till tidskrifterna. Vilket i sin tur förhindrar fri vidare spridning av ursprungstexten, som Kristina Weimer förtjänstfullt påpekade i sin publikkommentar efter diskussionen.


(Tack för tipset om videon som jag plockade härifrån, mer om licenser också på Esstter här. Kolla också denna undersökning (pdf) ifall avigsidorna av CC-NC intresserar)

På motsvarande vis är upphovsrätterna ett stort hinder för Yle att sprida särskilt tv- och radioinnehåll. Detta gäller såväl ambitionerna att öppna arkiven som att distribuera de nya programmen friare och tillhandahålla dem längre online. Läs mer om de juridiska problemen kring detta här och om Yles förfrågan om ändring till framtidsutskottet här (båda på finska).

Aningen oroväckande är också att trots goda intentioner både i Finland från myndighetshåll (pdf) och från medborgarhåll och inom EU, lyckas lobbyorganisationer häpnadsväckande direkt påverka lagstiftningen.

Mångfald

Öppen information och öppna kanaler för också med sig avigsidor. I första hand ett överflöd av information, och ett tilltagande mått brus och också ren desinformation. (Obs att årets Media Information #m13i den 15.10.2013 kommer att handla om detta.) Den väsentliga skillnaden från tidigare är att alla kan publicera sig idag. Inte minst Wikipedia har blivit en kunskapens högborg som delvis konkurrerar med universiteten och biblioteken. Och sk. MOOC:s erbjuder gratis utbildning online. På motsvarande vis har sociala medier, bloggar och medborgarjournalistik diversifierat informationsförmedlingen i det som traditionellt varit journalistikens områden.

Här kan kuratering vara en metod för att öppet och genomskinligt både inom forskning som journalistik visa på processen och informationsflödet i respektive verksamhet. För det finns en väsentlig skillnad här gentemot största delen av det massiva informationsflödet och åsiktsyttringarna online. Både journalistiken och forskningen behandlar information enligt vedertagen praxis och utför ett avsevärt arbete i att validera och bearbeta informationen.

Förändrade konsumtionsvanor och utmaningar

Det förändrade informationslandskapet för med sig tre stora utmaningar som flera branscher delar idag:

  1. Att öppet göra kvalitativa innehåll
  2. Att nå ut till publiken
  3. Att fylla en funktion för publiken

Distributionsproblemet ligger i att nå ut till en publik som inte längre läser tidningar, ser på tv-kanaler, lyssnar på radiokanaler eller anmäler sig till kurser vid universitet. De föredrar att aggregera sina innehåll, läsa, titta och lyssna på flera källor ur ett globalt urval. Och gör allt detta via flera olika tekniska och uppkopplade plattformer. Och fattar beslut om vilka innehåll de konsumerar primärt enligt för dem tillförliga rekommendationer. Dessa rekommendationskällor har lite gemensamt med de traditionella auktoriteter som mediehus och universitet som har haft tolkningsföreträdet då det gäller rekommendation av lämpligt informationsinnehåll.

Det gäller alltså att se till att innehållen och informationen finns tillgänglig på de plattformer publiken använder. Och att se till att de fyller en uppgift i de konsumtionsvanor publiken tagit till sig. För medieinnehållens del handlar t.ex. detta uppgiftsfyllande att under den tid publiken äter sitt morgonmål ge en bild av vad som står på agendan idag (evenemang, snackisar), vad som skett som man bör känna till (nyheter), eller t.ex. att fylla tiden medan man åker allmänna transportmedel eller väntar hos tandläkaren. Då konkurerar medieinnehållen med musik, spel, kommunikation på sociala medier, osv, som finns tillgängliga via smarttelefoner. Det är i denna globala konkurens som medierna måste kunna hävda sig och fortfarande fylla relevanta uppgifter och funktioner för sin publik. Dito universiteten.

 

EDIT: Här kan ni se diskussionen.

Att ”tänka webb”

I samband med Svenska Yles webbförnyelsearbete är det inte bara plattformen som skall förnyas, vi försöker även revidera vårt webbtänkande, såsom Sami Kallinen nämner i den här bloggens första inlägg. Det här har varit en svår bit att klart och koncist definiera. Vi har pratat om att göra webb på webbens villkor. Om att anpassa oss till de förväntningar en realtidswebb skapar hos publiken, tänka ”just nu”.  Att skifta fokus från produkter till processer.

Att göra webb på webbens villkor låter ju helt rätt, också i ett mediahus som Yle med rötterna i etermedia. Det är lika självklart som att radio och tv har sina olika styrkor och tillvägagångssätt för att paketera ett innehåll på att tillgängligt och tilltalande sätt. Men hur bör man då i praktiken gå tillväga för att ”tänka webb”?!?

Radiohusets redaktion - Tobias Larsson, Ami Lassila, Tiina Grönroos och Peter Fahllund

Svaret kom lite oväntat från radion, närmare bestämt från vår kollega Tobias Larsson, programvärd för Radiohuset. Han hade grämt sig över att Radiohuset på Arenan inte är tillgängligt utomlands av upphovsrättsliga skäl som hänger ihop med musiken i programmet. Inspirerad av Vegas Sommarpratare, en serie Tobias även varit redaktör för, klippte han bort musiken ur programmet, och publicerade resultatet som en poddsändning, fri för var och en att ladda ner. Enligt Tobias egna ord:

Trots att det rörde sig om ganska bryskt nedklippta program, där musiken spelade en ganska stor roll i originalversionen, blev podversionerna populära och flitigt avlyssnade.  Dessutom är pratradio en stor trend i Sverige just nu. Radiohuset minus musik blir ju just pratradio och många lyssnare föredrar ändå att ladda hem sina favoritprogram och lyssna när de har tid.

Just precis häri ligger detta svårfångade ”webbtänk”. För det handlar egentligen inte om att tänka webb, per se. Utan om att fördomsfritt utnyttja de kanaler, medier och tekniker man har till förfogande. Att vara lyhörd för publikens önskemål och behov. Och att sprida sitt gedigna innehåll där efter.

Att ”tänka webb” handlar alltså i grund och botten om att tänka innehåll. I dagens läge paketeras inte innehållet längre i enbart en slutprodukt. Utan det handlar om en process där tanken föds, uttalas (för Radiohusets del, kolla deras Twitter), och längs med vägen formas till en hel uppsättning olika produkter som anpassas för publikens olika behov.

Micke Hindsberg,
Konceptutvecklare vid svenska.yle.fi